Varje gång jag skryter om min stålmage blir jag sjuk. Matförgiftning igen. Nu hoppas jag att jag har repat mig så att jag kan fungera som vanligt.
Om 6 dagar åker jag hem. Hem till snö kyla mörker tystnad jobbet Stockholms kollektivtrafik och SD som verkar ha en miljard procent. Men också till katt vänner bra mat och mer frihet. Märkligt. Har ändå på något sätt rotat mig här. Skaffat rutiner. Vänner. Livet är på något sätt mycket enklare här, på ett sätt svårare.
Har fått frågan många gånger om jag tror att jag kommer åka tillbaka. Och det tror jag. Men det kommer nog förmodligen dröja. Det är svårt att släppa något jag har vänta mig vid, trots att det också driver mig till vansinne ibland.
Här hemma väntar vi förväntasfullt på dig, din säck med piller och ser fram emot att dricka vin på en kulle i snön. Under tiden kokas disktrasor och smids planer om hur SD en gång för alla ska förintas. Till tonerna av Martha Wainright planerar vi slag och bakhåll, och du behövs så kom hem nu! Sen åker vi tillbaka, tïllsammans, bosätter oss i ett skjul och väntar på döden. Med katter i knät och fåglar på axeln!
ReplyDelete