Hakuna matata

Varje gång jag skryter om min stålmage blir jag sjuk. Matförgiftning igen. Nu hoppas jag att jag har repat mig så att jag kan fungera som vanligt.

Om 6 dagar åker jag hem. Hem till snö kyla mörker tystnad jobbet Stockholms kollektivtrafik och SD som verkar ha en miljard procent. Men också till katt vänner bra mat och mer frihet. Märkligt. Har ändå på något sätt rotat mig här. Skaffat rutiner. Vänner. Livet är på något sätt mycket enklare här, på ett sätt svårare.

Har fått frågan många gånger om jag tror att jag kommer åka tillbaka. Och det tror jag. Men det kommer nog förmodligen dröja. Det är svårt att släppa något jag har vänta mig vid, trots att det också driver mig till vansinne ibland.

veckan som gått

We have nothing, only our songs

Syrsorna sjunger för mig genom nätterna. På dagarna känner jag varma vindar och solen strålar alldeles för starkt på min sverigebleka hud. Dammet som ständigt virvlar runt, följer efter bilar getter människor åsnor, som ibland regnet försöker spola bort. Dammet som jag aldrig kan tvätta bort helt och hållet. I matatun spelas det reggae. Vi har swagga, säger pengakillen till mig när jag går av. Vi skrattar.

Jag somnar utmattad, vaknar utmattad. När jag går till kontoret under morgonsolen hör jag swahiliska psalmer genom öppna fönster.

Hälsar på en kvinna svårt sjuk i tbc. Hon hälsar mig med en kram, säger att hon hoppas att vi ses snart igen när jag lämnar henne. Någon annanstans bor de elva stycken personer i ett litet litet skjul och vi pratar om hemlösa i Sverige och vad händer när det regnar, när det snöar, har de ingenstans att ta vägen då, det är bättre att bo i slummen, gud är god, vi har tak över huvudet, slipper i alla fall att frysa ihjäl.

Jag hör sångerna om Jesus när jag paketerar mjöl som kommer från amerikanskt bistånd. Mjölet ska räcka till en person i en vecka men de är alltid fler än en. Alltid alltid fler än en. Missionärerna kommer och sjunger baby jesus och jag hör från någon annan att de bor i stora herrgårdar medan de försöker rädda Afrika från syndafloder gräshoppsinvasioner dekadens.

Jag sjunger den enda swahiliska sången jag kan för några av mina kollegor och kvinnorna på kontoret på en avskedsfest. Jambo, jambo bwana, habari gani, nzuri sana. Efteråt kramar min extramamma mig och säger att hon kommer gråta när jag åker tillbaka till Sverige. Jag kommer att sakna dig Wanjiru, min dotter, säger hon.

Mellan sångerna gråter jag.

Det är svårt att inte försöka bli en klyscha här. Svårt att förhålla sig till att det finns en värld bortom detta. Svårt att inse att jag snart är i den och ska försöka fortsätta mitt liv som vanligt.

Vill säga att jag inte kommer ta mat för dagen för givet. Att inte ta varmvatten, teknik och elektricitet för givet. Svensk välfärd. Att vara frisk. Ett skyddsnät. Men jag kommer att göra det, så småningom. När livet har börjat att bli som vanligt igen, när jag börjar känna mig som en del av Sverige. Jag vill säga att jag kommer att vara en annan person men det kommer jag inte att vara. Vissa delar av mig kommer alltid att vara likadana. På gott, på ont. Jag bara vet vad jag vill ändra, vad jag behöver ändra. Den här värmen, öppenheten, vänligheten. Jag vill ta med det hem, det minsta jag kan göra, det minsta jag kan förändra, bli. Det är också en klyscha och jag vill inte vara en glädjemissionär. Kommer aldrig förneka sorg och ilska och ledsamhet och mörker och trampa omkring och nästan drunkna i illaluktande dy..Det är inte jag. Men det skulle heller inte vara jag att inte försöka bli något annat när de som inte har något har gett mig så mycket.

Vi har ingenting, bara våra sånger, läste jag någonstans här.
Jag tar med mig syrsorna och reggaen och psalmerna och swahiliska turismsångerna och till och med baby jesus och skratten som sipprar ut från de öppna fönstrerna. Jag tar med mig damm och gråt, svaga och starka händer.

Jag måste ta med mig något slags hopp. Jag tar med mig alla sånger och fortsätter att sjunga.

Lamu in pictures

Lamu

Hej!
Är fortfarande vid liv, dock har mitt Internet på datorn gett upp så jag har inte kunnat skriva något. Nu skriver jag från mobilen och har ingen aning om hur det här kommer att se ut i publicerat tillstånd.

Jag kom hem från Lamu igår. Lamu är en ö som ligger nära den somaliska kusten och det sägs väl att det inte är jättesäkert att åka dit pga piraterna. Förra året blev tre turister kidnappade på en ö bredvid Lamu, varav en dog. Jag tyckte dock att det kändes jättesäkert, kunde till och med gå ut ensam på kvällen. Det enda som kändes jobbigt var hur mycket kat som cirkulerade omkring. Jag har inte märkt av det alls förut, men där verkade alla (män) mer eller mindre bruka det. Anledningen till att jag kanske märkte det nu var för att det var en kulturfestival i staden och det kändes som hela öns befolkning var ute. Eller ok. Den manliga delen av invånarna. På 10 män gick det ungefär 1 kvinna.

Lamu är, förutom det, jättevackert och trevligt och jag skulle lätt kunna åka tillbaka dit någon gång. Förutom att det var dödsvarmt, att jag hade tråkigt sällskap och alla droger så var det fint. Det var, förutom Nairobi, det stället i Kenya jag verkligen verkligen ville besöka så jag är glad att jag gjorde det. Hemresan är dock en historia för sig. Den kanske jag berättar om senare...

Nu har jag bara 1,5 vecka kvar här. Jag beslutade mig för att åka hem tidigare av olika skäl. Det ska både bli skönt och tråkigt. Jag har äntligen börjat finna mig till rätta här, börjat förstå hur saker, till viss del, fungerar. Jag kommer säkert tillbaka en dag, fast när det blir vet jag inte...

senaste veckan

ätit kex

 

gått mina sex steg till jesus

 

 

sett nyfrälst ut

ätit linser och ris

sett dessa fina dansa till waka waka och moves like jagger

skrattat åt islam när han skulle vara gympalärare

hängt med grace

... och felicity och monica och miljarder filer

 

om ni också vill bli frälsta, ring den här kvinnan

 

 

även hängt med den här nyfrälsta personen

sett hundar

och barn

och afrikansk sol

träffat getter på väg till jobbet

hej då

om att längta hem

hej

idag har jag varit här en månad. det har gått snabbt, väldigt snabbt. första veckan kändes, som sagt, som en månad lång men de andra veckorna har bara flugit förbi. särskilt de två senaste som har varit roliga och upptagna.

men. hemlängtan har krupit på. jag har haft hemlängtan från och till, men inte såhär stark. jag brukar aldrig ha det när jag är hemifrån, men nu känner jag mig jätteledsen och nere. det är jobbigt att vara här själv, det är massa känslostormar hela tiden och det gör mig så trött och utmattad. jag är trött, orolig, spänd, jag vet inte vad jag kan förvänta mig av något eller någon. känns hela tiden som jag behöver vara på min vakt. jag vet inte riktigt varför egentligen. kanske är det hökögonen jag känner på mig så fort jag går ut. kanske är det för att jag är ensam men aldrig riktigt får vara ifred. kanske är det för att jag känner mig stel och osäker. svensk.

på LPK är det tre praktikanter till, förutom jag: islam, anna och grace. nästa vecka åker anna hem, veckan efter det islam. grace är kvar tills slutet av december vilket jag är väldigt glad över. det som är komplicerat är att det är dem jag spenderar mina dagar med, jag gillar dem, de är roliga men hemma kanske jag aldrig skulle umgåtts med dem eftersom vi är väldigt olika. men det är dem jag har som är i samma situation som jag och när de åker blir det ännu tommare.

situationen i landet är inte jättestabil heller. al shabab (en somalisk islamiströrelse) gjorde nyligen ett terrorattentat mot en kyrka (se här). i mombasa härjar en annan islamistisk grupp som vill att mombasa ska bli självständigt (läs här, tex) och i och med det uppkommande valet (i mars) kommer oroligheterna att öka. det skulle komma två praktikanter till men de ställde in sina resor pga dessa saker. som sagt, jag har aldrig känt mig rädd eller orolig men någonstans känns det som att rörelsefriheten är lite begränsad. jag tror inte att jag kommer bli kidnappad eller dödad av en bomb, jag känner mig aldrig rädd när jag går ut, men de här sakerna spär på min osäkerhet. min hemlängtan. att kunna gå själv ute på kvällen, att resa vartsomhelst, saker jag tar för givet annars.

jag har mötts med sådan värme här. vänlighet. människor som delar med sig av det lilla de har. av sig själva. ibland känner mig jag hemma. jag skrattar mycket. jag skäms för att jag är ledsen och osäker. jag brukar inte längta hem, som sagt. och egentligen vet jag väl inte om det är HEM jag längtar. vill inte tillbaka till jobbet, till kylan, mörkret. men vill tillbaka dit jag inte känner mig lika begränsad, till människor som känner mig.

jag längtar hem. det får vara så. jag får känna så. ledsamheten kommer gå över. det är kanske bara idag det är jättetungt.

idag önskar jag att jag var en undulat

men det är jag ju inte. så jag får trösta mig med mat och te och choklad och en mexikansk såpa.

mer om det en annan gång.

bildregn

förvirrad som jag är har jag glömt min kameraladdare i sverige. tills jag köpt en ny får jag ta knastriga mobilbilder...

 nairobi skyline.

en bibel med bara bra nyheter, fantastiskt!

kenyansk katt!!

absurd tavla på nationalmuseet.

hittade svenskt knäckebröd. blev jätteförvånad!

ett helt normalt hus som ser ut som en tårta i en förort...

något fotografi av någon gubbe en absolut inte fick fotografera på nationalmuseet... jag är en sådan rebell...

nairobbery och det dåliga samvetet

hej världen, jag lever.

jag har varit här i tre veckor nu. tre veckor! nästa lördag har jag varit här en månad. sjukt! det har gått jättesnabbt, trots att jag känner att jag knappt hunnit med allt. första veckan kändes faktiskt som jag hade varit här en månad, så mycket nya intryck och saker att göra. andra veckan var jag ju sjuk nästan hela tiden och den här veckan har jag haft besök från sverige.

jag har spenderat veckan i nairobi, kom tillbaka till ngong igår kväll. jag är helt slut i både kropp och själ. sjukdomen har, peppar peppar, börjat ge med sig. gick till doktorn i måndags, fick den något tveksamma diagnosen "matförgiftad" och blev hemskickad med en drös mediciner. vet inte riktigt vad det var för mediciner (förutom antibiotika) men det verkar ha funkat. inte för att jag riktigt tror att det är så bra att ge antibiotika för matförgiftning men jag ska inte klaga!

nairobi då. jag förstår inte den staden. alls. förstår inte hur den hänger ihop, förstår inte människorna, förstår inte trafiken, förstår ingenting. ända sedan jag kom till kenya har jag varit smärtsamt medveten om min hudfärg och vilka privilegier det faktiskt ger mig. det är nyttigt, jättenyttigt, men också otroligt utmattande. kanske ett i-landsproblem, jag vet inte. jag läste på en del om "farligheter" i kenya innan jag åkte hit, plus att jag fick höra från diverse vänner och bekanta hur farligt det är, särskilt i nairobi. nairobi har öknamnet nairobbery och är känt för alla människor som försöker lura av turister pengar. jag har aldrig känt mig otrygg i nairobi, inte ens när jag vandrat omkring själv helt utan kompass och karta och omdöme, men den här veckan har jag tyckt det varit väldigt jobbigt (eller kanske snarare irriterande) med alla "safarijagare" och människor som drar sitt livs historia för att få pengar. jag känner mig hemsk för att jag tänker så, känner mig hemsk för att jag tror att många av historierna som berättas är påhittade och hemsk för att jag vill bli lämnad ifred men inte blir det pga min hudfärg.

bland annat stötte vi på (snarare, han följde efter oss) en man som sa att han var flyktig från sudan, hans fru hade blivit mördad och han hade flytt till kenya med sina två döttrar. han var på väg vidare till zambia eftersom det inte kommer vara tryggt i kenya under valperioden nästa år. han ville mat, lite ris, han skulle nöja sig med det. h gav honom 500 ksh men då ville han ha 1000 ksh. han fick det. när vi skulle skiljas åt sa han "if anybody else ask you for money, tell them to go to hell". eh... okej.

en annan gång kom en man fram till oss och påstod att han var polis. jag hörde inte riktigt vad han sa, h sa att han sa att han hade sett oss ge pengar till en man på gatan och att vi inte fick det. jag hörde det som att han bara sa att han var polis och att han skulle få pengar av oss så att vi inte skulle råka illa ut. han tog fram sin legitimation som han trodde skulle bevisa att han var polis. alltså ett helt vanligt leg. när han sa "so,will you give me money or not?" sa jag nej, drog h i armen och vi gick därifrån.

det är svårt. som med allt annat här. jag brottas med mitt samvete dagligen på organisationen. ute på gatorna. hemma. hela tiden. och det bör jag också göra. om jag hade varit själv hade jag inte ens stannat och pratat med de här människorna, jag hade bara fortsatt gå. jag vet inte om det är rätt eller fel, det bara är. okej, sista exemplet kanske inte var så konstigt att inte ens ha dåligt samvete av men jag tror ganska många skulle bli skrämda av det. på något sätt.

men det finns såklart mycket bra och fint i nairobi också. det är stökigt och bullrigt och kaos och jag gillar det lite. människor öht i det här landet är otroligt varma och hjälpsamma. ibland lite för vänliga, men det är bra terapi mot min folkskygghet. :)
och det har varit en fin vecka. sett massa saker, ätit goda saker och hängt runt. skönt att dela lite av den här upplevelsen med någon annan hemifrån.

nu funderar jag på att ta tag i den här dagen. och med att ta tag i den här dagen menar jag att lägga mig i sängen igen. ikväll ska jag fila på ett förslag till en empowermentgrupp på organisationen. jag hoppas det blir bra.