Syrsorna sjunger för mig genom nätterna. På dagarna känner jag varma vindar och solen strålar alldeles för starkt på min sverigebleka hud. Dammet som ständigt virvlar runt, följer efter bilar getter människor åsnor, som ibland regnet försöker spola bort. Dammet som jag aldrig kan tvätta bort helt och hållet. I matatun spelas det reggae. Vi har swagga, säger pengakillen till mig när jag går av. Vi skrattar.
Jag somnar utmattad, vaknar utmattad. När jag går till kontoret under morgonsolen hör jag swahiliska psalmer genom öppna fönster.
Hälsar på en kvinna svårt sjuk i tbc. Hon hälsar mig med en kram, säger att hon hoppas att vi ses snart igen när jag lämnar henne. Någon annanstans bor de elva stycken personer i ett litet litet skjul och vi pratar om hemlösa i Sverige och vad händer när det regnar, när det snöar, har de ingenstans att ta vägen då, det är bättre att bo i slummen, gud är god, vi har tak över huvudet, slipper i alla fall att frysa ihjäl.
Jag hör sångerna om Jesus när jag paketerar mjöl som kommer från amerikanskt bistånd. Mjölet ska räcka till en person i en vecka men de är alltid fler än en. Alltid alltid fler än en. Missionärerna kommer och sjunger baby jesus och jag hör från någon annan att de bor i stora herrgårdar medan de försöker rädda Afrika från syndafloder gräshoppsinvasioner dekadens.
Jag sjunger den enda swahiliska sången jag kan för några av mina kollegor och kvinnorna på kontoret på en avskedsfest. Jambo, jambo bwana, habari gani, nzuri sana. Efteråt kramar min extramamma mig och säger att hon kommer gråta när jag åker tillbaka till Sverige. Jag kommer att sakna dig Wanjiru, min dotter, säger hon.
Mellan sångerna gråter jag.
Det är svårt att inte försöka bli en klyscha här. Svårt att förhålla sig till att det finns en värld bortom detta. Svårt att inse att jag snart är i den och ska försöka fortsätta mitt liv som vanligt.
Vill säga att jag inte kommer ta mat för dagen för givet. Att inte ta varmvatten, teknik och elektricitet för givet. Svensk välfärd. Att vara frisk. Ett skyddsnät. Men jag kommer att göra det, så småningom. När livet har börjat att bli som vanligt igen, när jag börjar känna mig som en del av Sverige. Jag vill säga att jag kommer att vara en annan person men det kommer jag inte att vara. Vissa delar av mig kommer alltid att vara likadana. På gott, på ont. Jag bara vet vad jag vill ändra, vad jag behöver ändra. Den här värmen, öppenheten, vänligheten. Jag vill ta med det hem, det minsta jag kan göra, det minsta jag kan förändra, bli. Det är också en klyscha och jag vill inte vara en glädjemissionär. Kommer aldrig förneka sorg och ilska och ledsamhet och mörker och trampa omkring och nästan drunkna i illaluktande dy..Det är inte jag. Men det skulle heller inte vara jag att inte försöka bli något annat när de som inte har något har gett mig så mycket.
Vi har ingenting, bara våra sånger, läste jag någonstans här.
Jag tar med mig syrsorna och reggaen och psalmerna och swahiliska turismsångerna och till och med baby jesus och skratten som sipprar ut från de öppna fönstrerna. Jag tar med mig damm och gråt, svaga och starka händer.
Jag måste ta med mig något slags hopp. Jag tar med mig alla sånger och fortsätter att sjunga.
