om att längta hem

hej

idag har jag varit här en månad. det har gått snabbt, väldigt snabbt. första veckan kändes, som sagt, som en månad lång men de andra veckorna har bara flugit förbi. särskilt de två senaste som har varit roliga och upptagna.

men. hemlängtan har krupit på. jag har haft hemlängtan från och till, men inte såhär stark. jag brukar aldrig ha det när jag är hemifrån, men nu känner jag mig jätteledsen och nere. det är jobbigt att vara här själv, det är massa känslostormar hela tiden och det gör mig så trött och utmattad. jag är trött, orolig, spänd, jag vet inte vad jag kan förvänta mig av något eller någon. känns hela tiden som jag behöver vara på min vakt. jag vet inte riktigt varför egentligen. kanske är det hökögonen jag känner på mig så fort jag går ut. kanske är det för att jag är ensam men aldrig riktigt får vara ifred. kanske är det för att jag känner mig stel och osäker. svensk.

på LPK är det tre praktikanter till, förutom jag: islam, anna och grace. nästa vecka åker anna hem, veckan efter det islam. grace är kvar tills slutet av december vilket jag är väldigt glad över. det som är komplicerat är att det är dem jag spenderar mina dagar med, jag gillar dem, de är roliga men hemma kanske jag aldrig skulle umgåtts med dem eftersom vi är väldigt olika. men det är dem jag har som är i samma situation som jag och när de åker blir det ännu tommare.

situationen i landet är inte jättestabil heller. al shabab (en somalisk islamiströrelse) gjorde nyligen ett terrorattentat mot en kyrka (se här). i mombasa härjar en annan islamistisk grupp som vill att mombasa ska bli självständigt (läs här, tex) och i och med det uppkommande valet (i mars) kommer oroligheterna att öka. det skulle komma två praktikanter till men de ställde in sina resor pga dessa saker. som sagt, jag har aldrig känt mig rädd eller orolig men någonstans känns det som att rörelsefriheten är lite begränsad. jag tror inte att jag kommer bli kidnappad eller dödad av en bomb, jag känner mig aldrig rädd när jag går ut, men de här sakerna spär på min osäkerhet. min hemlängtan. att kunna gå själv ute på kvällen, att resa vartsomhelst, saker jag tar för givet annars.

jag har mötts med sådan värme här. vänlighet. människor som delar med sig av det lilla de har. av sig själva. ibland känner mig jag hemma. jag skrattar mycket. jag skäms för att jag är ledsen och osäker. jag brukar inte längta hem, som sagt. och egentligen vet jag väl inte om det är HEM jag längtar. vill inte tillbaka till jobbet, till kylan, mörkret. men vill tillbaka dit jag inte känner mig lika begränsad, till människor som känner mig.

jag längtar hem. det får vara så. jag får känna så. ledsamheten kommer gå över. det är kanske bara idag det är jättetungt.