Monday, December 3, 2012

leaving on a jet plane

jag packar ner livet jag haft här i min ryggsäck. imorgon påbörjar jag min resa mot sverige, landar på onsdag. från solsken och värme till mörker när kyla.

jag kommer sakna den här lilla leriga staden. galna kvinnan på vägen till kontoret som alltid skriker åt mig. höra mitt namn ropas från tvärs över gatan i slummen. dricka färsk avokado-, mango- och rödbetsjuice för tre kronor. kommer sakna alla på organisationen. värmen de visat varje dag, hur de skrattat åt mig när jag försöker prata dålig swahili. deras sånger, dansen. kommer sakna att åka överfull matatu och bli skrattad åt för att jag är muzungu. kommer sakna att åka pikipiki, motorcykeltaxi, alldeles för snabbt på farliga vägar. mina nya vänner. min nya kanadensiska rumskompis. gå i leriga skor, äta chapati, vara den enda muzungun som gillar ugali. kommer till och med sakna den lilla skitungen som spottar på mig varje dag.

två månader har gått fort och var alldeles lagom tid att vara här. jag hoppas att jag kommer tillbaka en dag men det kommer nog förmodligen dröja.

något slags liv har jag skaffat mig här. något som känns enklare än det i sverige fast det egentligen borde vara svårare. på onsdag väntar något helt annat, ett annat liv. jag stålsätter mig inför det.

vi ses.

Saturday, December 1, 2012

senaste veckan

- har fått en ny rumskompis, rené från kanada, som jag gillar.

- det har varit matatustrejk i några dagar. igår implementerades nya trafikregler med antingen höga böter eller höga fängelsestraff om de inte efterlevs. ändå rätt basic saker, som att det är förbjudet att köra onykter, att köra för fort och kköra mot rött ljus. matatu- och busschaufförerna tycker inte att de nya reglerna är rimliga, därav strejken. någon sa att de är rädda för att inte kunna betala böterna och kommer då få fängelsestraff istället. en dålig strejk. har fått gå eller åka motorcykeltaxi till jobbet de senaste dagarna. sägs att läkare inte dykt upp till sina jobb på sjukhusen pga strejken. det är ju lite märkligt eftersom de tjänar bra... nåväl.

- druckit sangria och bestigit en aktiv vulkan. det sistnämnda var galet jobbigt, men värt det.

- försökt med matchmaking på kontoret. gått... sådär. lämnar resten till rené eftersom jag åker hem imorgon.

- det har börjat en finsk-svensk kille på kontoret som pratar flytande svenska. första gången vi träffades berättade han hela sitt livs historia och började det hela med "den 16e september i år fann jag gud". jag blev lite rädd men nu tycker jag bara att han är trevlig och inte alls galen. eller jo, lite galen eftersom han valt helt frivilligt att bo i slummen hos en familj i deras lilla hus. han säger att han aldrig varit så lycklig som nu, så who am I to judge egentligen.

Tuesday, November 27, 2012

Hakuna matata

Varje gång jag skryter om min stålmage blir jag sjuk. Matförgiftning igen. Nu hoppas jag att jag har repat mig så att jag kan fungera som vanligt.

Om 6 dagar åker jag hem. Hem till snö kyla mörker tystnad jobbet Stockholms kollektivtrafik och SD som verkar ha en miljard procent. Men också till katt vänner bra mat och mer frihet. Märkligt. Har ändå på något sätt rotat mig här. Skaffat rutiner. Vänner. Livet är på något sätt mycket enklare här, på ett sätt svårare.

Har fått frågan många gånger om jag tror att jag kommer åka tillbaka. Och det tror jag. Men det kommer nog förmodligen dröja. Det är svårt att släppa något jag har vänta mig vid, trots att det också driver mig till vansinne ibland.

Saturday, November 24, 2012

veckan som gått

We have nothing, only our songs

Syrsorna sjunger för mig genom nätterna. På dagarna känner jag varma vindar och solen strålar alldeles för starkt på min sverigebleka hud. Dammet som ständigt virvlar runt, följer efter bilar getter människor åsnor, som ibland regnet försöker spola bort. Dammet som jag aldrig kan tvätta bort helt och hållet. I matatun spelas det reggae. Vi har swagga, säger pengakillen till mig när jag går av. Vi skrattar.

Jag somnar utmattad, vaknar utmattad. När jag går till kontoret under morgonsolen hör jag swahiliska psalmer genom öppna fönster.

Hälsar på en kvinna svårt sjuk i tbc. Hon hälsar mig med en kram, säger att hon hoppas att vi ses snart igen när jag lämnar henne. Någon annanstans bor de elva stycken personer i ett litet litet skjul och vi pratar om hemlösa i Sverige och vad händer när det regnar, när det snöar, har de ingenstans att ta vägen då, det är bättre att bo i slummen, gud är god, vi har tak över huvudet, slipper i alla fall att frysa ihjäl.

Jag hör sångerna om Jesus när jag paketerar mjöl som kommer från amerikanskt bistånd. Mjölet ska räcka till en person i en vecka men de är alltid fler än en. Alltid alltid fler än en. Missionärerna kommer och sjunger baby jesus och jag hör från någon annan att de bor i stora herrgårdar medan de försöker rädda Afrika från syndafloder gräshoppsinvasioner dekadens.

Jag sjunger den enda swahiliska sången jag kan för några av mina kollegor och kvinnorna på kontoret på en avskedsfest. Jambo, jambo bwana, habari gani, nzuri sana. Efteråt kramar min extramamma mig och säger att hon kommer gråta när jag åker tillbaka till Sverige. Jag kommer att sakna dig Wanjiru, min dotter, säger hon.

Mellan sångerna gråter jag.

Det är svårt att inte försöka bli en klyscha här. Svårt att förhålla sig till att det finns en värld bortom detta. Svårt att inse att jag snart är i den och ska försöka fortsätta mitt liv som vanligt.

Vill säga att jag inte kommer ta mat för dagen för givet. Att inte ta varmvatten, teknik och elektricitet för givet. Svensk välfärd. Att vara frisk. Ett skyddsnät. Men jag kommer att göra det, så småningom. När livet har börjat att bli som vanligt igen, när jag börjar känna mig som en del av Sverige. Jag vill säga att jag kommer att vara en annan person men det kommer jag inte att vara. Vissa delar av mig kommer alltid att vara likadana. På gott, på ont. Jag bara vet vad jag vill ändra, vad jag behöver ändra. Den här värmen, öppenheten, vänligheten. Jag vill ta med det hem, det minsta jag kan göra, det minsta jag kan förändra, bli. Det är också en klyscha och jag vill inte vara en glädjemissionär. Kommer aldrig förneka sorg och ilska och ledsamhet och mörker och trampa omkring och nästan drunkna i illaluktande dy..Det är inte jag. Men det skulle heller inte vara jag att inte försöka bli något annat när de som inte har något har gett mig så mycket.

Vi har ingenting, bara våra sånger, läste jag någonstans här.
Jag tar med mig syrsorna och reggaen och psalmerna och swahiliska turismsångerna och till och med baby jesus och skratten som sipprar ut från de öppna fönstrerna. Jag tar med mig damm och gråt, svaga och starka händer.

Jag måste ta med mig något slags hopp. Jag tar med mig alla sånger och fortsätter att sjunga.

Thursday, November 22, 2012

Lamu in pictures

Lamu

Hej!
Är fortfarande vid liv, dock har mitt Internet på datorn gett upp så jag har inte kunnat skriva något. Nu skriver jag från mobilen och har ingen aning om hur det här kommer att se ut i publicerat tillstånd.

Jag kom hem från Lamu igår. Lamu är en ö som ligger nära den somaliska kusten och det sägs väl att det inte är jättesäkert att åka dit pga piraterna. Förra året blev tre turister kidnappade på en ö bredvid Lamu, varav en dog. Jag tyckte dock att det kändes jättesäkert, kunde till och med gå ut ensam på kvällen. Det enda som kändes jobbigt var hur mycket kat som cirkulerade omkring. Jag har inte märkt av det alls förut, men där verkade alla (män) mer eller mindre bruka det. Anledningen till att jag kanske märkte det nu var för att det var en kulturfestival i staden och det kändes som hela öns befolkning var ute. Eller ok. Den manliga delen av invånarna. På 10 män gick det ungefär 1 kvinna.

Lamu är, förutom det, jättevackert och trevligt och jag skulle lätt kunna åka tillbaka dit någon gång. Förutom att det var dödsvarmt, att jag hade tråkigt sällskap och alla droger så var det fint. Det var, förutom Nairobi, det stället i Kenya jag verkligen verkligen ville besöka så jag är glad att jag gjorde det. Hemresan är dock en historia för sig. Den kanske jag berättar om senare...

Nu har jag bara 1,5 vecka kvar här. Jag beslutade mig för att åka hem tidigare av olika skäl. Det ska både bli skönt och tråkigt. Jag har äntligen börjat finna mig till rätta här, börjat förstå hur saker, till viss del, fungerar. Jag kommer säkert tillbaka en dag, fast när det blir vet jag inte...