kenya verkar vara otroligt religiöst. mer religiöst än något annat land jag har varit i på denna kontinent. eller i alla fall som jag har tänkt på. i varje kvarter finns en kyrka (moskéer lär det finnas mer utav på kusten, jag har bara sett en häromkring så länge), om det än så bara är i ett plåtskjul. på organisationen hade bönemöte varje morgon och bibel study varje torsdag. för mig är det rätt nytt att vara i en sån miljö och det är även nytt för mig att stöta på kristna missionärer. förmodligen finns det överallt och att jag bara inte har varit i en sån miljö än och nu kan jag ju inte tala för alla kristna missionärer världen över men... jag tror sällan jag har varit med om sådan falskhet som jag har upplevt nu.
i fredags kom alltså fyra amerikanska missionärer från en annan organisation som stödjer den jag är på. en var pastor och resten något slags bihang. dagen började med bibelskola och pastorn pratade hela tiden med kvinnorna som de var barn. hon läste alltså en berättelse ur bibeln och sen förklarade hon vad den betydde och hur den historien kan användas i ens eget liv. nu är jag förvisso inte religiös på något sätt och jag har egentligen inget problem med människor som är det och jag förstår verkligen att vissa vänder sig till religion - särskilt de kvinnorna som vi jobbar med - men jag ifrågasätter det extra mycket när det verkligen känns som det är tillbaka till kolonialtiden. som att allt ska ordna sig genom frälsningen, som att huvudpoängen med religion är att vänta ut svåra tider för att gud är god men testar alla människor. äh jag vet inte, det blir så konstigt.
hur som helst, i fredags skulle de göra hembesök hos tre kvinnor (förmodligen i syfte för att se vad deras pengar går till) och jag och islam fick följa med. innan hade jag och islam pratat om hur falskt och konstigt allt kändes för han hade sett på mig att jag höll på att flippa ur under bibelskolan och vi tänkte väl att det skulle bli konstigt... fast jag hade inte förväntat mig att det skulle bli SÅ konstigt som det blev.
dessa tre kvinnor är alltså en del av programmet som organisationen tillhandahåller. en är i början och är väldigt sjuk och får hjälp med det mesta, den andra har börjat att få lektioner men får fortfarande ekonomisk hjälp och den tredje är klar med programmet och är mentor på programmet samt tjänar sina egna pengar. vi åkte alltså och hälsade på hemma hos dem och de berättade sina livshistorier för oss. detta är tunga historier. jag kan aldrig förstå eller ens sätta mig in i deras situation för att jag kommer därifrån jag kommer och det enda jag kan göra är att visa respekt och visa att det betyder något. någon från samma bakgrund som jag kan omöjligt förstå. det är jag säker på. när alla hade avslutat sina historier började missionärerna att be för dem. och ja, religion är en stor del av allas liv här, för dem är det inget konstigt, men när den här vita pastorn från texas la sin hand på deras huvuden och fötter och säger att jesus älskar dem och att allt kommer bli bra bara de fortsätter att älska gud, då ville jag försvinna från jordens yta. jag kan inte för mitt liv FÖRSTÅ. jag kan inte förstå hur någon i deras ställning, som vita välbärgade kvinnor från väst, kan säga till någon i en sådan situation att om de bara tror tillräckligt så blir allt bra.
det värsta var ändå varje gång vi lämnade deras hus, och hur jag kände hur äcklet spred sig min kropp, för varje gång gick de därifrån som att inget hade hänt. under varje besök såg jag hur pastorn tittade på klockan och hur någon annan gäspade diskret. vid varje hej då sa pastorn bara att hon hoppades att se dem på någon årlig kristen konferens som hon håller i, ingenting annat. efteråt sa de saker som "oh look at the cute children outside" eller pratade om någon jävla safari de skulle på. jag vet att livet går vidare, jag vet att det inte går att göra allt för alla, och jag själv måste stänga av mycket för att orka (även om jag faktiskt har brytit ihop då och då) MEN jag tror inte heller att jag pratar genom gud eller att tron kommer göra allting bättre. cyniskt kanske, men... den här självgodheten, det här postkoloniala, falskheten, övertron, vi kan alla leva utan den. jag är säker på det.
ville bara få ur mig det.
No comments:
Post a Comment